Det är något visst med skulptur. Konstformen låter en röra sig runt objektet och beskåda det från alla håll och kanter. Precis som med en målning kan man närma sig den och nästan smaka på den eller stega bakåt och kisa med ögonen för att göra den diffus, men till skillnad från med måleriet kan man även gå bakom den, runt den. Man kan se den helt ovanifrån om det bara går att ta sig dit. Om man inte har tillträde dit kan man istället använda fantasin till att föreställa sig hur det ser ut.

Det är inte för inte som människan har gjort skulpturer i alla tider. Det äldsta måleriet Image result for Konst ur alla perspektivvi hittat tros vara de cirka 36 000 år gamla väggmålningarna i Altamiragrottan i Spanien. De äldsta skulpturerna tros vara Venusfigurerna med sin aktningsfulla ålder på runt 40 000 år. Detta kan tolkas som att konsten alltid har varit med oss. Kanske har den fungerat som en spegel för oss. Kanske har den varit ett utlopp för våra drömmar, önskningar och farhågor. Kanske vittnar den om en tro på något större och beständigt, något magiskt i bistra tider. För tänk bara på hur hårt livet stundvis måste ha varit, i synnerhet innan civilisationens framväxt.

Så när vi går där runt skulpturen i skulpturparken, på museet eller i ateljén kan vi kanske höra historiens vingslag slå. Det vi upplever är en uråldrig och kanske rentav sakral akt. Vi möter och beskådar en artefakt, som beroende på materialets egenskaper och beständighet, möjligen kommer finnas kvar långt efter kanske inte bara oss själva utan rentav hela vårt släkte dött ut. Det är ingen liten sak. Att något som egentligen ändå oftast bara är död, icke-organisk materia, kan påminna oss om alltings förgänglighet. Svindlande, inte sant? Konsten är minsann här för att stanna, inte minst den som går att se ur alla perspektiv. Det får vi nog räkna med.